Förra helgen var jag glad. Väldigt glad. Nästan lycklig. Jag hade pratat med dig.

Vi hade klarat ut det som var jobbigt mellan oss. Jag skulle få träffa dig.

Äntligen! Jag var så glad. Saknade dig såååå!

Du sade att du saknade mig. Du uppmuntrade mig att vi skulle träffas och ha det underbart!

Vi gick in på detaljer. Vad vi skulle göra. Du fick mig att känna mig omtyckt och värdefull.

Du fick mig att hoppas.

Men så kom du med en undanflykt och allt rasade.

Du sket i mig och gjorde det tydligt att allt annat är viktigare än mig.

Fick inte ens se dig en minut, för det skulle ge fel signaler.

Allt som hade med mig att göra var fel.

Jag grät floder, men du ignorerade mig.

Det som hänt var ju bara mitt fel.

Varför skulle du ta nåt ansvar?

Jag tog på mig allting som vanligt, och jag kände mig misslyckad.

Misslyckad över att allting jag gör är fel.

Nu vet jag att det inte var mitt fel.

Men ont gör det ändå. Förbannat ont.

Vill flyga iväg och glömma allting...