Denna kvällen som började lugnt, blev senare ganska hetsig.
Strax före åtta, var jag tvungen att gå till närbutiken här
och köpa yoghurt, för pappa var röd som en jag vet inte vad på ryggen.
När jag kom ut på gården såg jag en granne som satt på huk och kollade
in en liten söt kattunge som låg under en balkong.
Jag min kattgalning, gick fram och kollade in katten
och grannen sade att katten inte mådde bra och hade ett sår på benet.
Jag studerade katten närmare och såg skadan och att katten mådde väldigt dåligt.
Grannen gav katten vatten. Foder låg där också, men vet inte om det var han
som hade gett katten det. Jag frågade om katten hade ätit och druckit något,
men det var tydligen inte mycket. Grannen gick sedan in, men jag satt kvar
och pratade med katten och klappade den. Katten började då att jämra sig
och kråma sig i smärtor. Jag fick panik och sprang in till pappa och talade
om vad som hade hänt. Han kollade på mig som om jag var dum i huvudet.
"Vad ska vi göra åt det? Det måste ju någon turk ta hand om."
Jag tänkte: "Vaddå vad kan vi göra!?

Någonting måste vi ju göra, det är ju ett liv för fan!"
Men jag sprang iväg till mina turkiska vänner som bor en bit bort
och bad om hjälp. När jag kom fram till dem, så blev de väldigt
oroliga över vad som hade hänt.
Jag var ju väldigt uppriven och svetten rann.
De tyckte jag skulle lugna mig, men herregud, det
är en katt det handlar om ju! :(
De gick i alla fall med mig hem igen och jag visade var katten låg,
men när vi kom fram var katten redan död.
Då lugnade jag i alla fall ner mig och chocken lade sig.
Blev glad över att katten inte plågades mer.

Sedan blev det begravning. Jag sprang in och hämtade en
plastpåse, som vi kunde lägga katten i. Mitt i rusningen
gapade pappa på mig att jag var tvungen att fixa yoghurten
innan han skulle bli tvungen att ringa en ambulans.
Då blev det panik igen! Jag var tvungen att vara på
två ställen samtidigt! Jag sprang ut, sade till mina vänner
att jag var tvungen att hjälpa pappa,

samtidigt som vännerna frågade efter en spade.
Medan de letade sprang jag till affären, köpte yoghurt,
sprang hem och kletade in tjockt lager yoghurt på pappas
rygg, sedan ut igen för att hitta en spade.

Vi hittade en spade tillslut och gick iväg för att leta
gravplats. Det var inte lätt! Jorden här är ju inte som hemma.
Är väl egentligen ingen jord alls. Mer som tjock lera och väldigt
stenigt, så att gräva var inte det lättaste.

Vi försökte på många, många ställen, innan vi till slut

hittade en plats, där det gick att gräva.

Blev ingen djup grop, men det räckte för den lilla missen.
Han/Hon blev begravd och jag kände en lättnad.

Sitter nu här hemma och tänker på mina fina, hjälpsamma vänner.

Är så glad över att jag har dem!
Sänder tankar till den lilla kattungen också och jag tänker att jag ska

nog till graven igen i morgon kväll, tända ett ljus och "be" för den.